tisdag 20 november 2007

Det är väl lite så här...





...att jag tycker inte om sorg. Det gör väl ingen, gissar jag! I vanliga fall, eller i det där livet som levdes innan SE:s sjukdom, då tyckte jag verkligen inte om sorg. Men nu... är det inte bara det! Nu är jag rädd för sorgen... nästan paniskt och förskräckt rädd när den dyker upp med trista känslor i släptåg! För jag vet, och jag vill inte.... jag vet att sorg kan sänka ett skepp, och förlama dess kapten... och jag vill inte befinna mig på en sådan skuta.

Men känslor kan man inte beställa, vare sig bra eller dåliga, de goda eller onda. De finns där, de finns där inte... ibland poppar de upp, ibland lyckas vi hålla dem kvar därinne, och ibland slåss de om vårt utrymme eller ligger lugnt kvar...
Vad jag menar är att känslor har sina egna vägar att gå... vi kan aldrig beställa, att nu vill vi känna glädje, nu vill vi känna sorg, nu vill vi känna lycka, nu vill vi känna hat.... så funkar det ju inte! Isåfall skulle vi ju alla gå omkring och vara överlyckliga över hur sorgligt och ledsamt det än skulle vara... för ingen av oss vill ju vara ledsen... egentligen.

Jag går inte omkring här hemma och är någon deppar-kajsa! Det skulle ju inte gå... och det är heller inte mitt sätt att leva! För mig har kompassen alltid pekat rakt upp... livet består, för de flesta av oss, av olika problem, eländen och sjukdomar.... mer eller mindre... och med livsglädje och tro till min egen förmåga att ta mig igenom... ja då har gårdagens svåra blivit ett minne blott! Kanske ett sorgligt sådant... men som jag ändå fixade på något sätt!

Men så nu.... det är något nytt nu! En situation som jag aldrig har mött... någonting som jag INTE kommer att kunna fixa. Med all min livsglädje och tro... så kommer jag inte att kunna fixa det här. Jag kan inte göra honom frisk... han kommer att försvinna!!!

Den insikten och sorgen är så svår...

Å det är väl därför det blir lite sorgligt här ibland....

Å det är därför jag är så tacksam för alla ni som finns...

Ni som bjuder på annat än vemodigt sorgligt just nu...




Men igår köpte jag en Amaryllis i kruka... mamma och pappa kom och drack kaffe, SE hade en bra dag, Carolina hade rummet fullt med kompisar...... så det var en verkligt bra och ljus dag på många sätt...

En bra och ljus dag... men där pendeln svängde lite åt andra hållet när natten kom...

10 kommentarer:

Anonym sa...

En helt vanlig dag bara med andra ord, egenligen är det de dagarna som är de bästa, de vanliga....Carina :-)

Anonym sa...

Ja, det är tungt med sorg, den där djupa sorgen som liksom sitter inne i benmärgen. Tänk om det fanns en formel som trollade bort den! Men det kanske det gör...men den verkar långsamt och tar gärna ett steg framåt och två bakåt. Vi som läser din blogg förstår nog att du inte är någon deppar-kajsa ( bra ord förresten), utan en positiv människa som just nu har det kämpigt...och vem kommer undan sorgen egentligen...

Anonym sa...

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till.


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg

Kramar

Anonym sa...

Du beskriver så otroligt begåvat (inlevelse- och uttrycksfullt och berikat) hur du känner dig.
Cyberkram!

Anonym sa...

Känslor och insikter kan kasta sig över en ganska brutalt när som helst. Det känner jag till.

En del säger att man ska frossa i känslan så går den över och andra att man ska förtränga den. Vad som är bäst är nog mitt emellan. För att förtränga och intala sig att allt är bra, är just inget bra.

Ha det bra och kram på dig!

Anonym sa...

Va skönt med en bra dag...det är sånt som behövs för att hämta ny kraft.
Mina tankar är hos dej och de dina.
Kramar i massor från kicki

Anonym sa...

Du har en enorm förmåga att se glädjen i livet. Det beundrar jag dig för! Kramar...

Anonym sa...

Du är en stark människa Elisabeth...Jag beundrar dig som orkar se glädjen trots all sorg i ditt liv. Du är en underbar människa. Åh, en ammaryllis....Det måste jag också köpa en. De är ju så vackra:) Kram

Anonym sa...

Det är de där dagarna som man får lite kraft att orka lite till...
Kramar om dig!

Anonym sa...

Sköter du om Amaryllisen så kan du ha 1 enda amarallysi i flera år. När den blommat klart så klipper du ner den till roten o ställer den i ett mörkt rum över våren o sommaren o tar den ut i höst igen så kommer den att blomma igen. Medans den står i mörkt rum/skåp så ska den inte vattnas. Jag har haft min amaryllis i flera år, behöver aldrig någonsin mer köpa mig en ny tack vare att jag sköter om den. Ett tips bara!
Kram fr din vän Anita
ps. öppnade en blogg idag.